Fredrik F.G Granlund

Utbildning: drygt 5 ½ år på högskola och universitet; Högskolan i Skövde samt IT-universitetet i Göteborg (Chalmers och Göteborgs universitet).

Examina: Lärarexamen för gymnasiet och grundskolans senare åldrar, 180 p., Fil. Kand. med huvudämnet pedagogik, 120 p., Fil. Kand. med huvudämnet datapedagogik 120 p., plus 20 poäng på D-nivå. Även utbildad inom Filosofi, psykologi, ledarskap, svenska, m.m.

Författardebut: September 2002. Necronomicon i Sverige. Aleph bokförlag.

Länk till Fredriks blogg: marmeladkungen.wordpress.com

1. Pånyttfödd?

Studentsommaren tillbringades således på KSS i Skövde, tills man efter ungefär två månader flög mig med helikopter till Uppsala. Där opererades jag av världens, inom området, främste läkare.
Under tretton glömda timmar byttes allt mitt blod (förutom ungefär en halv deciliter); och man skar av misstag genom halva ischiasnerven.
Vissa splittrade skelettdelar lyckades (eller vågade) man inte ta bort, då de fastnat i närheten av aortan, varför döda människors skelett transplanterades in, från såväl män som kvinnor.
Jag fick i efterhand se röntgenbilder. Höften bestod av två stora breda långa metallplattor, förenade av 36 muttrar och lika många skruvar — allt i rostfritt stål. Så långa. Så breda.
Så STORA. Jag visste inte längre vem — eller vad — jag var.

När jag slutligen återvände hem kände jag inte igen Mariestad — jag visste inte var jag var. I mitt onyktra hjärta kände jag att jag inte längre var den människa jag en gång varit — vare sig psykiskt eller fysiskt.
Jag hade fått en pseudonym: Mörker.
Jag visste inte riktigt hur jag varit innan, bara att jag alltid känt mig annorlunda, som om jag simmat motströms, likt en lax, genom årens flod. Det är svårt att avgöra, lika svårt då som nu. Likt en reumatiker som skriver för hand lämnar nu bokstäverna mig med STOR möda. Det är svårt. Det gör ont.
Ungdomens vår ligger ett decennium bakom mig, sorglig och isande kall lik en oförsonlig dröm vari kärlekens bleka prästinna slumrar.
Möjligheten finns förstås att jag hade valt fel riktning i livet och att jag skulle ramla ned från taket. Jag är inte en fatalist, men nekar inte till möjligheten att ödesgudinnan kan vara den som i vissa — eller kanske i alla — fall verkar.
Jag tror inte på ödet, men fruktar det. Jag är dock inte orolig, bara nervös. Ibland till och med förväntansfull ...

2. Vägen. Långsam inbillning eller snabb utbildning?

Följebrevet hade dock mött mången lektörs själ; berättelsen om sjukhusvistelsen var intressantare än novellen, varför man tog sig tid att svara mig personligen, lektörer, redaktörer, kulturpersonligheter osv.
Detta är ovanligt. Det normala förfarandet är antingen ett standardbrev, eller inget svar alls, ingen förklaring till oetablerade författare, inte ens via e-post.
Tyvärr har jag inte sparat breven;, kommentarerna om novellen och om olyckan: tipsen, lyckönskningarna — medlidandet.
Nu skulle jag vilja läsa det, men då kastade jag samtliga refuseringsbrev — det var vad det var — för att jag skulle slippa bli påmind om att jag misslyckats.
Hösten 1999 började jag studera på högskolenivå, och mottog och läste och tolkade information till kunskap, först i rullstol, sedan på kryckor, och slutligen på egna ben — och jag blev äldre, visare; med en alltmer intrikat fantasi.
Några år gick, det blev 2001, ett nytt millennium, och jag började skriva — igen.
Skillnaden var att den här gången vägrade jag medge att jag misslyckats; jag tänkte inte ge upp, så jag ... övade, det finns inget annat smeknamn för det ...
ty jag tuggade det monster som vi känner vid namnet Tiden, det monster vars ofrånkomliga lie skördar fler offer än något krig, någon sjukdom.
Jag publicerade på vägen lite litteraturkritik och dylikt.
Och den femte novellen från min penna (som dessutom utspelas i Mariestad) publicerades i skräckantologin Necronomicon i Sverige, redan hösten 2002.

...Men jag var inte nöjd. Jag fortsatte att "öva" — och i maj 2004 publicerades min första diktsamling,
Annorlunda men ensam.
Jag började uppträda som estradpoet, medverka i TV, i tidskrifter och i tidningar. Den sommaren skrev jag två romaner, en ny diktsamling och en mängd noveller. Jag publicerades här och var, uppträdde i fler och mer divergerande forum, vann snart en novelltävling.
På den vägen vandrar jag. Och, på fullt allvar, ingen kände mig före den vägen, den rätta vägen, vägen uppför. Nu har jag uppgifter, möjlighet att skapa, en förhoppning att kunna skapa kultur. Vägar ... Val ... Just därmed är jag ett öde.

3. Det så kallade "nuet" - det så kallade "ödet"

Så ...
jag måste vara galen, en idiot ...
Men vem har sagt att livet ska vara enkelt? Skrivandet är en ständigt pågående rysk roulette, med kulor av ord, med alla kamrar fulla; och samtidigt en hjälpande drog, inget annat än själslig onani.
Medan jag med depressiv förtjusning gett mig hän åt detta mitt begär har min bastion av moraliska utfästelser fallit likt Jerikos murar.
Ändå är jag redan nu, som författare/poet, som människa, redan diagonalt korsfäst; utelämnad till lektörers omdöme, åt kritikernas skarpaste pilar och åt allmänhetens bemötande; ett åtlöje eller en succé, ingen eller någon; det finns inget mellanting; man är, som i livet, oftast antingen eller. Oftast ingen.

* * *

Ingen, allt det och inget mer

jag är en avbruten gren
på ett kalt träd
mitt namn är Ingen
det kommer av den plats där jag bor
Ingenstans - mina bästa fantasiers bårhus -
allt det och inget mer
platsen är tom men inte öde, för
det har aldrig funnits någon där
platsen är kal, men saknar inte ting
men det gör jag, ty jag är ingen
det är bara jag där - ett ting
Ingen, allt det och inget mer.

* * *

Jag är en avvikande människa — en pekoral. Det är något av en sällsynthet att jag på min fritid lämnar mitt hem — ändå går jag ofta längre promenader och ibland men sällan befinner jag mig i, kanske försvinner i, någon folkmassa; ändå kanske jag går, motvilligt fascinerad, genom regn och rusk eller dimma eller sol, längs gator fyllda av människor, i basarers jäkt och villervalla; eller längs gator utan människor, med glasspinnar i nedförsbackarna, på kullerstenarna; och då och då försöker jag följa med genom ett nattligt stadsliv, oftast i det nattliga Mariestad, kanske i grupper av högljudda och upphetsade, i avsides belägna kvarter som kanske inte alls är avlägsna, dit människor beger sig för att berusa sig — jag försöker vara överallt där det finns inspiration, mitt naturliga element ...
Jag är Mästaren utan Margarita, en intelligent och tankfull idiot, ett sovande svärd, ett rorschacktest på himlen, ett refuserat Bamseavsnitt, en ambitiös pacifist, vansinnig med förstånd, ett svagt leende mellan tårar, en strimma midnatt i middagssolen, en anomali: alltför ärlig, alltför ensam; de intelligentas opus, en deltagare i Processen, en sektmedlem utan sekt; en cyborg — androgyn och lättroad och rastlös när inget vettigt händer, tvehågad och ängslig och intellektuell, meningslös och meningsfull på en och samma gång, och förgätmigej; en kristen polyteist som hellre vore frisk och rik än sjuk och fattig; fascinerad av allt som fascinerar och av allt som är tråkigt på ett roligt sätt; bedrövad över att skönheten inte alltid finns för skönhetens skull, för att den oftast tycks motbevisa sig själv och för att den oftast inte är skön; ledsen för att inte fått lukta på Det ondas blommor; sorgsen för att inte ha funnit trygghet; en paradoxal existentialist som både föraktar och älskar mig själv som bara älskande kan förakta och älska —som samtidigt älskar att göra vad jag tycker om, men som även gör vad jag inte tycker om, fast jag ibland börjar jag tycka om — eller kräva — även det.
Jag upplever livet som om jag inte alltid haft eller har ett val, och ibland undrar jag om jag någonsin valt något. Jag är totalt och fullständigt förgiftad, vansinnigt beroende, av bokstäver, ord, meningar ... hopplöst förlorad ... annorlunda men ensam ... Jag är rädd för den jag är — och inte minst för den jag kan bli.F. G. Mariestad,12 juni 2006